Tvättmaskinen som piper varannan minut, mikron som aldrig ger upp och förvirringen när två maskiner råkar ha samma slags pipljud. Hur kommer det sig att vitvarorna designas med så starka (och ofta arga) åsikter? Och varför är ljuden valda för att störa våra liv?
På ett frukostmöte hos inUse började vi diskutera hur vitvaror stör våra liv.
Hemma hos oss har vi lärt oss att anpassa våra liv efter våra vitvarors åsikter. Vi torkar snabbt av spishällen då den blir superarg om den är blöt. Och gud nåde dig om du ignorerar tvättmaskinen – den dubbelpiper i en jämn frekvens när du bekvämt sitter i soffan med en katt i knäet. Undrar om våra katter ogillar vitvarornas åsikter mer än vi?
Och hur ofta har man inte rotat runt i frysen när den efter en minut börjar tjuta ihärdigt och man letar febrilt efter en mute-knapp (men som jag tydligen gjort – istället råkat sänka den inställda temperaturen varje gång pipet börjat vilket resulterade i att frysen till slut gick på högvarv och brummade högt). Alternativt, med frusna fingrar börja riva runt i frysen som en hungrig galning med mer eller mindre lyckat resultat. Det har hänt att jag stängt frysen och försökt fundera var den där matlådan egentligen ligger för att sen försöka öppna dörren till frysen på nytt vilket alltid är en spännande styrkeövning. Jag kommer ihåg denna panik specifikt när vi hade en nyfödd som var med överallt och som jag helst inte ville väcka, men ändå ville hitta mat i frysen – vilket dilemma.
Hur kommer det sig att ljuden på vitvaror har valts så de stör våra liv?
Vår diskmaskin sköter sig hyfsat. Den piper tre gånger + ett dubbelpip och sen är den tyst och glad igen och vi kan plocka ur disken när det passar oss och vårt liv.
Jag gillar min diskmaskin mest av alla vitvaror hemma tror jag. Kanske att jag gillar kylen mest då den inte har några åsikter alls. Åsiktsfritt är skönt.
Torktumlaren hade åsikter i början men den har en ikon med ett ljudhorn på. Trycker man på den piper den inte alls. Dock tumlar den och håller din tvätt varm tills dess att du öppnar luckan, så du hör ju när den är färdig på ett sätt, men ändå mer mjukt och subtilt.
Mikrovågsugnen är nog värst. Inte bara för att den har massor med knappar och program som jag fortfarande inte har en aning om vad de egentligen gör. Men också för att den ihärdigt piper tills du orkar hämta födan du värmt inom den. Kanske går det att stänga av detta pipande? Vem vet? Det är inte uppenbart i alla fall mitt bland alla programknappar och underliga ikoner. Då måste jag hämta manualen och vem orkar leta fram den egentligen?
Nej, jag fortsätter låta den störa mitt liv, intensivt...
En händelse jag tydligt kommer ihåg var när vår köksassistent febrilt blinkade rött och pep när jag satte blendern i fästet. Rött är ju dåligt och pipet lät surt men vad var det jag egentligen missat? Blendern satt fast, jag hade ju satt pil mot pil och vridit om.
Jag tittade faktiskt på manualen: ett stort papper med bilder – alltså ingen text. Jag googlade och letade efter förklaringar till varför assistenten inte startade utan bara blinkade och skrek på mig. Det gick så långt att sambon tog sig till affären, där den var inhandlad, för att felanmäla den.
Efter ett par dagar hade sambon lyckats lista ut vad felet var – vi hade inte stängt locket i toppen på rätt sätt. Sedan dess har den gått som på räls.
Så, frågan är varför vitvarorna är designade med så starka (och ofta arga) åsikter. Är vi för lata och de har fått i uppgift att få oss att röra på oss? Det är kanske dåligt att glömma tvätten så det är bäst att tvättmaskinen tjatar, tjatar och tjatar tills dess att vi sköter oss och plockar ur den blöta tvätten? Tvätt luktar ju surt men det tar ju ett par timmar innan man kommer till den kritiska punkten.
Om vi inte plockar ur maten ur mikron på absolut stört kanske den glöms och möglar och du får gå hungrig i all evighet?
Vatten på spishällen kan jag dock se nyttan att larma om. Om något kokar över och du inte har maten under uppsikt så är det ju bra om den säger till innan det kokheta vattnet rinner ned på den stackars katten som strategiskt satt sig på golvet precis under spishällen (för alla som äger eller har ägt en katt känner till katters fabulösa strategiska sätt att placera sig på det bästa stället).
Tänk om våra vitvaror kunde behandla oss bättre med mer solidariska, humana och mjuka åsiktspip? Kanske kan mikron tala till oss i en mjuk och glad ton istället?
– Maten är klar, bara så du vet.
Kanske kan man ställa in den så att den låter som mamma eller pappa när man var liten när hen ropade på en från köket när det var middagsdags.
Och för att slippa förvirringen med vitvaror som har likadana pip, så man irrar runt och letar efter rätt maskin som för stunden tagit ton och vädrat sina åsikter, skulle man kanske kunna ställa in olika röster och/eller pip för varje maskin? Eller varför inte ge oss en enkel möjlighet att stänga av eller justera pipfrekvens?
Alternativt kan man också ha olika åsiktsnivåer (detta fungerar ju som skala på mer eller mindre arga pip också). Kritisk panik:
– Snart råkar jag döda katten!
Lite mindre panik men det är nog bra om du funderar på att göra något ganska snart:
– Hallå? Är du där? Kan du snälla plocka ut mig för annars går jag sönder?
Och den snälla första påminnelsen:
– Hej! Vet du vad? Nu är jag färdig med disken men jag ser att du gosar med katten så jag kan vänta en stund, låt inte mig störa, jag påminner dig om en liten stund eller om jag håller på att gå sönder. Tack för mig.
PS: Läs också:
Jag, robot eller: Antropomorfismen är den nya skeumorfismen
Den som inte tar bort luddet ska dö!
***
Vill du veta hur man skapar tjänster/produkter som skapar glädje – inte irriterar? Lär mer om Användbarhet i praktiken.