Ett av mina viktigaste arbetsverktyg hittade jag under mina studieår inom filosofin. Den revolutionerande idén om att det inte finns en sann sanning.
Det är inte alltid it-system, processer eller steg för steg-guider som gör oss bättre på våra jobb. Ibland är det faktiskt i filosofin man hittar svaren. Det är speciellt en metafor som har följt med mig genom åren och nu är den minst sagt fragmenterad men ungefär såhär:
”Om du skickar ut flera personer för att var och en se på samma berg från olika håll så kommer alla tillbaka med olika beskrivningar av hur berget ser ut – men de berättar alla sanningen.”
Och ja, det är också så att det endast är deras beskrivningar tillsammans som ger den mest fullständiga bilden – kanske den mest sanna bilden – av hur berget set ut.
Ungdomens svart-vita värld ställdes på sin spets – finns det inte bara en sanning, finns det plats för flera? Måste jag inte leta efter den där enda, sanna, sanningen? Måste jag inte inrätta mig efter en enda? Kan jag kanske till och med få bygga min egen? Att det istället är alla samlade sanningar som tar mig närmast en förståelse av helheten, och vikten av flera perspektiv slog sin rot hos mig.
Jag måste erkänna att denna insikt inledningsvis främst applicerades på relationstrassel bland vännerna, men genom åren har den växt till ett viktigt och mycket värdefullt förhållningssätt för mig i mitt yrkesliv där jag haft många olika projektledande roller.
Det allra första jag gör i ett nytt uppdrag är just att leta reda på alla dom relevanta pusselbitarna för att få hela bilden. Hur ser organisationen ut? Vad säger ledningen? Vad säger de olika avdelningarna? Varför är detta viktigt? Vilka olika huvudåsikter om hur detta ska göras finns det? Vad säger kritikerna och varför? Var finns visionsbärarna och vad säger dem?
Ställ samma fråga till flera olika människor. Sök inte en sanning, utan sök hela sanningen och försök att på riktigt förstå. Allas sanningar, perspektiv och erfarenheter är viktiga.
Det har till och med varit otroligt frigörande – jag fick ett sätt att förhålla mig till andras sanningar utan att behöva anamma, eller slåss mot dem. Jag fick ett sätt att hantera interna konflikter mellan olika sanningar i organisationen utan att behöva välja sida eller lösa dem. Jag måste inte hålla med om allt, men jag måste förstå.
Denna insikt och detta förhållningssätt har gjort det möjligt för mig att arbeta inkluderande och med mindre friktioner. Det har gjort mig till en bättre projektledare, stärkt mina projekt och förbättrat resultatet. Jag vill också påstå att det också gjort mig mer tolerant gentemot mina medmänniskor i stort – vi är alla olika och det är faktiskt helt okej!
Tänk att det där korta mötet med filosofin under de stökiga studieåren skulle sluta som mitt viktigaste verktyg i mitt yrkesliv, ett verktyg som fortfarande är närvarande och fortfarande växer efter såhär många år!