Varje dag reser tiotusentals resenärer med SL:s röda linje. Att få vara med designa och utveckla en bättre arbetsmiljö för de som arbetar i kontrollrummet har varit utmanande. Som designer var jag ansvarig för både helhet och detaljnivå, allt för att hjälpa trafikledarna när de jagar sekunder i kontrollrummet.
Allt började med att vi blev kontaktade av SL. De stod inför att uppgradera den röda tunnelbanelinjen och därmed behövde även trafikledningskontrollrummet göras om, där både ny lokal och ny teknisk utrustning skulle inkorporeras. Det i sin tur skapande en helt annan arbetsmiljö, med fler digitala system. Som det såg ut då, i trafikledarnas helt vanliga arbetsmiljö, hade de åtta skärmar i rad, sju system, sju tangentbord och möss – per operatör! De insåg själva att de inte bara kunde trycka in ytterligare 5–7 skärmar, det hade inte varit hållbart för de som arbetade som trafikledare.
Uppdraget var väldigt utmanande för mig som interaktionsdesigner. Det är en komplex arbetsmiljö att jobba i ett kontrollrum för tunnelbana … väldigt komplext till och med. Därför började vi med att intervjua, observera och titta över axeln på användarna i deras egen miljö.
Vi gjorde också en hel del research och var på ett inledande studiebesök på en ledningscentral för Köpenhamnspolisen. De ligger i den absoluta framkant och därifrån fick jag med mig både insikter och kunskap. Utifrån besöket gjorde jag också en första skiss där jag tänkte mig dynamiska fönster som flödade över flera skärmar.
Efter ett tag, när jag följt efter och studerat användarbeteenden på SL, blev väldigt många nyfikna på vad vi höll på med. Tre gånger presenterade jag vårt arbete för olika grupper inom företaget. Jag talade om syftet, men ville också lyfta upp vikten av uppdraget: Varför arbetet i kontrollrummet spelar så enormt stor roll. Det påverkar nämligen så otroligt många människors vardag och för att visa det gjorde jag en snabb kalkyl: Om en enda sekund går förlorad vid exempelvis ett stopp i tunnelbanan påverkar det med stor sannolikhet över 1 000 passagerare. Och det blir många timmar i slutändan. Tänk vilken påverkan arbetet har, och vad varje sekund kan spela roll. Det påverkar om Anders kommer i tid till dagis för att hämta sin dotter, att Lina hinner med sitt flyg från Arlanda och att Sofia kommer hem till sin tvättid. 1000-tals människor som påverkas varje minut som går förlorad på grund av stopp på röda linjen.
Här lärde jag mig hur värdefullt det är, speciellt i komplexa projekt, att kunna visualisera målet. Många personer jobbar med nedbrutna tekniska detaljer och glömmer bort helheten och vad det är för högre syfte med arbetet. Som designer växlar man hela tiden mellan översikt – giraffperspektiv, och nördig detaljnivå, och att knyta samman nivåerna är en naturlig del av arbetet.
Ju mer tid jag spenderade i kontrollrummet med användarna desto mer märkte jag att kommunikation var av yttersta vikt. Och då menar jag inte den med förare och väktare via radio och telefon, utan den verbala med kollegorna i rummet. De är ett väloljat team där varje tonfall och röstläge spelar in. Även överhörning är en otroligt viktigt del av vardagsarbetet.
Jag hade ett verkligen aha-ögonblick när jag fick uppleva hur en tågförare rapporterade in ett fel: Trafikledaren pratar med föraren som berättar om en trasig signal. Medan han sitter med telefonen fastklämd mellan axel och örat börjar alla runtomkring lyssna och sätta igång med att försöka lösa problemet, bara baserat på vad de hör. Lösningar bollas, flera förslag dyker upp – trafikledaren tar ett beslut och alla sätter igång med att utföra ordern. Så intrikat är deras vardag! Många pratar samtidigt, hjälps åt och förbättrar varandras idéer på flygande fot. Varje sekund spelar räknas. Och då är rummets layout minst lika viktig som den digitala arbetsplatsen. För att fungera som det sammansvetsade team de är behövdes en utformning som stödde bättre kommunikation. Detta är en typisk upplevelse som jag aldrig hade upptäckt om jag inte hade suttit bredvid, lyssnat och studerat användarna i deras arbetsmiljö.
Självklart var också den egna arbetsstationen viktig. På hemmaplan, vid min egen plats på kontoret i Göteborg, gjorde jag en egen prototyp. Jag plockade på mig ett antal extra skärmar, satte dem ovanpå varandra och testade av hur det funkade både fysiskt och ergonomiskt. Kunde jag tala med kollegorna, såg de mig? Allt för att få till den dynamiska miljön som gjorde att vi kan kommunicera fritt, snabbt och effektivt när det jagas sekunder i kontrollrummet.
Jag insåg tidigt att vi behövde tänka bortom ”bara” användbarhet vid den egna arbetsplatsen, med skärmar och digitalt gränssnitt. Det är krävande att jobba i en miljö som kontrollrum, därför tog vi ett helhetsgrepp för en hållbar arbetsplats. Jag konsulterade en akustikexpert för att veta hur lokalen borde vara utformad för denna typ av arbetsplats. Vi tog in en inredningsarkitekt som såg över färgsättning, material och inredning. Vi tittade också extra noga på att vi åstadkom en bra arbetsmiljö och då var nästa steg kommunikationsbehov, ljuskällor och buller. Vi vävde ihop en helhet som jag verkligen tror på.
En sak som var tuff var att vi inte kunde göra ”vanliga användningstester”. Vi kunde inte ge användarna uppgifter att lösa eftersom det var många rumsliga aspekter i detta skeende. Men när vi kommit en bra bit på vägen, i skisser och prototyp gjorde jag en fysisk mockup. Att få bygga en fullskalig sådan gav mig fritt spelrum att testa av framtiden. Det var den stora avstämningen och det var riktigt häftigt.
När den var klar bjöd vi in alla på öppet hus för att se och testa mockupen. På plats hade jag också satt upp ett stort pappersark där vem som helst kunde skriva ner kommentarer eller funderingar. Jag var grymt nyfiken på allas reaktioner. Vi lyssnade och uppdaterade allt löpande.
Genom att vi på inUse hela tiden arbetar iterativt blir varje projekt verkligen en resa, där lösningen utvecklas över tid. Tillsammans med områdesexperter och användare vänder och vrider vi på problemet och skapar bättre och bättre prototyper. Verksamheten är komplex och det finns många utmaningar, men oj vad härlig den känslan är när man vet att man knäckt ett stort problem och kommit en bit längre mot en riktigt bra lösning.
Det som var väldigt spännande i just detta uppdrag var den komplexa arbetsmiljön. Det var många parametrar som skulle tas in i beräkningen: Tekniken, skärmarna, arbetsstationerna men också ljud och ljus. Jag gillar att få ett stort, luddigt problem där man själv tvingas lista ut vad som är viktigast och mappa upp var man kan göra störst nytta. Att sedan få gå genom hela processen … förbättra … jobba iterativt … och sedan få se resultatet: Att allt arbete verkligen gör skillnad, och gör stor nytta. Det är den absolut bästa känslan.
Detta är den första delen om det arbete vi utfört på SL. Tycker du att det låter spännande och vill veta mer om hur vi jobbar? Lär mer inUse, vilka som jobbar här och vilka lediga tjänster som just nu är aktuella.