Det planeras för fullt för att rulla ut självkörande fordon i Sverige. Frågan är hur man kan få de att samexistera med andra trafikanter. Och vad som krävs för att man ska lita på en digital förare.
Aprilsolen är på strålande humör och sveper in över Liljeholmstorget i södra Stockholm. Här samsas gångtrafikanter med bilister, cyklister, bussar och lastbilar. Förarna är upptagna med att köra sina fordon själva.
– Här har du utmaningen mitt framför ögonen på dig, säger Pedram Nayeri, UX-designer på inUse, och pekar runt på torget.
– Det är det här samspelet som måste funka, säger han.
Han jobbar med designen och interaktionen mellan självkörande fordon och människor, en förhandlare mellan människa och maskin kan man säga. 
Tillsammans med sitt arbetslag designar de system för Scanias autonoma fordon. Målet är att skapa ett språk som funkar för att kunna säkerställa en bra användarupplevelse när fordonet är ute och åker. För att göra det behöver man som designer veta allt om vad fordonet kan och inte kan. Likaså med människan, förklarar Pedram.
– Självkörande fordon är i det anseendet regelstyrda i sin kommunikation. Man vet vad de är kapabla till. Mänskliga faktorn är lite annorlunda. Tar vi med kontexten i beräkning så blir det väldigt komplicerat. Exempelvis är det svårt att anta att en bilist stannar i en korsning. Det krävs en fin balansgång i samspelet mellan det självkörande fordonet och trafikanterna för att få till en säker produkt, säger Pedram.
En annan viktig hörnsten är att vinna förtroendet hos allmänheten och visa att säkerheten är hög, även utan en chaufför bakom ratten. Enligt en undersökning från 2019 är cirka 53 procent svenskarna skeptiska till självkörande bilar.
– Folk har blandade känslor för självkörande fordon. Vissa tycker det är häftigt och har ett tillbakalutat förhållningssätt och accepterar att de inte är perfekta, men också att de kan bli bättre. Andra är mer tveksamma.
Det förtroendet kan man uppnå genom att skapa ett tydligt designspråk, menar Pedram Nayeri.
– Jag har insett hur små förändringar i designen kan vara avgörande för säkerheten. Det man gör som designer är att indirekt uppmana användaren till en viss handling, eller till frånvaro av handling. Det beror på hur man kommunicerar och vem man lägger ansvar på.
Utmaningen är att det inte finns tillräckligt med användare ute på vägarna som har erfarenhet av autonoma fordon. Det gör att Pedram och hans team designar för användare som inte finns ännu. Här behöver man vara kreativ.
– Vi vet att användarna inte finns, men vi vet vilka användarna kommer vara så vi tar med dem i designprocessen. Vi simulerar en bild hur det kan se ut och frågar vad de tycker om det. Till exempel hur de kommer agera i en korsning med mötande trafik.
– Vi tar fram ett koncept, frågar användare, testar med dem och itererar. Det är en insiktsdriven designprocess. Man får hela tiden ha i åtanke att dessa människor inte har någon erfarenhet av autonoma fordon.
Vad finns det då för fördelar med autonoma fordon?
– Man har större kontroll med självkörande fordon, vad de kan och inte kan göra. Låt säga nu i Stockholm med rådande pandemi saknas det personal att köra runt saker. Hade vi haft autonoma bussar hade de kunnat köra. Vi kan dra nytta av att en dator kan köra 24 timmar om dygnet.
Nackdelar?
– Det är förstås att människor livnär sig på att köra lastbilarna. Men det kan uppstå nya jobb i och med automatiseringen. Vissa jobb går förlorade men jobb kommer också skapas.
En cyklist åker i full fart förbi oss på Liljeholmstorget. Längre bort försöker en fotgängare få ögonkontakt med en bilförare som kryper fram med sin bil. Hur det kommer bli här om låt säga 15 år, beror bland annat på utveckling och acceptans och oss trafikanter. Hur pass redo vi är på en självkörande framtid.
– Knäcker vi den koden så har vi produkten. Tillit är allt. Vi får luta oss mot vetenskapliga studier om kommunikation mellan människor och autonoma system Har vi bra kommunikation, så kommer vi skapa tillit också.